Karatens historia

Karatens historia kan berättas på många olika sätt. Här följer en förenklad version av karatens historia, som snarare bör ses som en Karate-historia än som karatens historia.

Karatens historia börjar för mer än tusen år sedan. Exakt när Karatens historia börjar är något av en filosofisk fråga, vilken inte kan ges något exakt svar förrän man definierat ursprunget till systematiska kampmetoder, eller kampkonst. Enligt historieböckerna finns det en tydlig historisk brytpunkt för karatens utveckling. Den äger rum i Indien, någon gång på 500-talet efter Kristus, cirka 1000 år efter Buddhas födelse.

Enligt legenden om buddhistmunken Daruma Taishi, eller Bodhidarma som han kallades, föddes han med adligt blod, i det Indiska krigarkastet. Genom sin uppväxt i krigarkastet fick han lära sig knytnävskonsten vájramushti. Bodhidarma blev aldrig krigare som det var tänkt. Någonstans på vägen in i sin livsroll som krigare kom han att höra ett tal av en upplyst man. Detta påverkade honom så, att han senare kom att viga sitt liv åt, och utveckla, den lära den upplyste hade förespråkat. Genom sina studier av sin nyfunna ledstjärna, den filosofiska läran Buddhismen, upptäckte Bodhidarma ett sätt att utöva vájramushti för att nå själslig utveckling och medvetenhet, genom att utöva de olika armrörelserna kopplat till stark andningskontroll. En form av meditativ motion, för såväl kropp som själ, som samtidigt hade ett tredje syfte, nämligen att genom medvetenhet och kontemplation utveckla kampkonsten.

Bodhidarma var en vandrande man. Han ville sprida den lära, buddhismen, som skänkte honom sinnesfrid och som ledsagat honom till en harmonisk livsroll. En dag besökte han det berömda Shaolin templet i Honan provinsen i Kina. Munkarna i templet blev oerhört fascinerade över den riktning, Chan (eller Zen på japanska) i vilken Bodhidarmas tankar utvecklade Buddhismen. Enligt legenden stannade Bodhidarma i Shaolin templet, för att under nio års meditation och kontemplation utveckla sin kunskap om Lao Tzu's lära Taoismen, läran om Tao; Do på japanska. Under sin tid i templet utvecklade Bodhidarma även många nya kamptekniker, som han lärde munkarna utföra under andningskontroll. Ett av skälen till detta sägs ha varit att den kraftfulle krigarsonen Bodhidarma, ville förbättra munkarnas dåliga fysiska kondition. Efter att Bodhidarma fortsatt sin vandring och lämnat Shaolinmunkarna åt deras öde, fortsatte de att utöva och började sprida de tekniker som Bodhidarma lärt dem. Många hundra år senare, under den mongoliska invasionen 1200-1368, började Shaolinmunkarna att även utveckla Bodhidarmas övningar, vilka kom att kallas Kung Fu. "Kung" betyder huvudsakligen "arbete" och "Fu" avser män. Det är möjligt att översätta Kung Fu på ett flertal sätt, men inget av dem har någon direkt koppling till kampkonst.

Vid tiden för ockupationen kom en Shaolinmunk vid namn Chen Yuan att utveckla ett system av "72 rörelser", en form av syntes av traditionella Kung Fu metoder och mongolisk stridsteknik. Otillfredställd med sitt nya system reste Chen Yuan över hela riket och sökte efter andra specialister på Kung Fu. Efter en resa på många tusen kilometer fann han två män som ansågs vara stora mästare inom uråldriga kampmetoder. De tre männen skapade ett nytt Kung Fu system bestånde av 170 rörelser. De nya rörelserna kategoriserades efter iakttagelser av olika djurs beteendemönster i strid mot djur av samma art, eller andra arter. Den systematiska uppbyggnaden av denna nya Kung Fu indelade teknikerna i fem kategorier. Varje kategori omfattas av bestämda karaktärsdrag.

Karta De fem kategorierna i denna nyutvecklade, och nutida, Shaolin Kung Fu är Ormens, Tranans, Tigerns, Leopardens och Drakens tekniker. I korthet beskrivs ormens tekniker av Chi - inre kraft och andningsteknik, Tranans tekniker av grace, smidighet och rörlighet, tigerns tekniker av kraft, aggression och explosiva tekniker, leopardens tekniker av fysiskt ansträngade tekniker för utveckling av kroppen och drakens tekniker beskrivs av andlighet, mentala applikationer av tekniker.

Många år senare, efter att Chen Yuan utvecklat modern Shaolin Kung Fu, återvände han till Shaolin templet, där han lärde munkarna det nya systemet. Efter ett par år fick munkarna i Shaolin rykte om sig att vara omöjliga att besegra, och ryktet om Kung Fu från Shaolin, spred sig som en löpeld över landet. Legenden förtäljer att för att få titulera sig Shaolinexpert, var munkarna tvungna att möta "dödens korridor". Dödens korridor var en labyrint full av vedervärdiga och dödliga fällor. Den som lyckades ta sig igenom den levande fick ta ett glödjärn och bränna in märket för tigern och draken på sin underarm.

Shaolin Kung Fu blev så beryktat för sina stridsmunkar att till och med Kejsaren fruktade dem, och enligt legenden stormades klostret av kejserliga trupper. Eftersom den anfallande styrkan var numerärt överlägsen, lyckades endast fem av munkarna ta sig levande ur striden. Vad som sedan hände med de fem munkarna, är ett kapitel i Kung Funs historia, dock avslöjar historieböckerna att Kung Fu, eller Kem Po som det heter på japanska, vid denna tid, omkring 1200, introducerades på ön Okinawa. På Okinawa kombinerades Kempo med det inhemska kampsystemet tode, och genom denna syntes lades grunden till vad som idag kallas karate. Från Okinawa nådde Karate Japan, och från Japan har det erövrat världen, bland annat genom legender som kyokushinkais grundare Masutatsu "Mas" Oyama.